Sovmorgon, längre länk och kvällspromenix

Idag vaknade jag också tidigt. Redan kring sju. Steg upp och pysslade med diverse grejor. Tyckte sen att jag var konstig som var uppe redan. Gick och la mig igen. Sov mellan halv nie och halv tie. Najs. Och då låg jag ännu och drog mig en timme. Det är det bästa jag vet. Men sen. Sen blev det brunch för hela slanten. Gröt och bröd och mustikkapiimä och frukt och hela baletten. Proppmätt. Bytte om till springkläder. Dags för ett längre pass (än jag brukar köra nuförtiden). Sprang till buss nummer 66. Märkte redan då att jag var för mätt. Men det kunde inte hjälpas. Steg av 20 minuter senare i Paloheinä. Mina ben var i behov av att springa på ett mjukt underlag. Och det var lika trevligt som vanligt i Paloheinä. Känner mig ganska hemma på spånbanor. Hade glömt att backarna var så branta. Inga blåbärsbackar precis. Tyckte jag sprang i snigelfart, men det fanns dom som sprang ännu saktare. Känns alltid skönt. 1 timme och 40 minuter sammanlagd löptid idag om man också räknar med löpning till och från bussen. Det tycker jag man får göra. I alla fall som motionär.

Såhär fint är det i Paloheinä. Här påväg uppför "slalombacken". Och äsch vad den ser fjuttig ut på bild..

Hittade en död gran i skogen som var full av guldglitter.Var bara tvungen att fota den för jag tyckte den var så fin. Levande men ändå död. 

Väl hemma, 2,5 timmar senare, var jag dötörstig. Hade inte med mig vatten alls. Och vatten var just det ända jag tänkte på den sista halvtimmen när jag masade mig upp för de branta backarna. Innan dusch och mat fick jag allt köra lite kylbehandling på mitt baklår. För under passet idag kändes det när jag sprang. Och jag blev nojig och tänkte att nu har jag säkert en stressfraktur eller något annat som låter taskigt i baklåret. Har aldrig varit skadad så jag vet inte hur det ska kännas. Men nu känns det igen bra.

Hungrig hela tiden. Mango-äppel och naturell yoghurt. Men valnötter. Goo!

Mot kvällen tog jag och min fina vän Caro en timmes promenad runt vackra, vackra Arabiastranden. Och jag säger alltid: oh, va he grant jär. Och Caro håller väl med. Men har väl blivit lite trött på mitt tjatande om den vackra naturen. Men det kan inte hjälpas. Hon får stå ut den korta tid det är kvar att beundra!

Gick upp till sjätte våningen i vårt hus för att hämta Caro. Visste inte att utsikten var såhär fin på den våningen.

Nej nu har jag dragit ut på stretchningen för länge. Man vill ju inte sluta som en järnstång heller. Dit är jag dock påväg om jag inte tar tag i saken.

Ps. Amanda skickade mig denna bild idag. Från i somras. Vad kul att se att jag också log lite då. Men har man en såndär fin vän, så vad kan man annat än le!? Ps 2. Ska nog aldrig klippa sådär kort hår igen. På länge i alla fall.