Planerna har länge varit att sluta med tävlingsidrottandet när gymnasiet är över. Det var liksom tänkt och planerat att jag då skulle ha fått bevisat vad jag går för. Både för mej själv och för andra. Men igår, när jag inte kunde sova och började tänka istället, kom jag fram till att jag inte bevisat nånting. Inte för mej själv och inte för någon annan. I min kropp finns en massa krafter som skulle vilja ut. Hur dom ska komma ut har jag fortfarande ingen aning om, men det jag är helt säker på är det att det krävs en stor förändring. Så igår, började jag fundera om jag ändå skulle försöka en säsong till.
Bara en säsong till. Hur många gånger har vi inte hört det förr då? Flera år. Jag skulle ju bara göra en säsong till. Men så går säsongen så fort och man hinner inte med alls. Plötsligt är det mars och jag har inte hunnit göra nånting alls. Istället har jag varit sjuk 3-4 gånger eller så har jag haft en marathon förkylning. Vad är då sannolikheten att jag skulle hållas frisk nästa säsong? Är det värt att ännu ett år prioritera träning framför kompisar, träning framför nya upplevelser, träning framför andra livskvaliteter.
Anledning till att jag skulle sluta efter att jag tagit studenten är väl helt enkelt den att jag högst antagligen inte bor hemma längre efter denna sommar. Är det möjligt att flytta hemifrån, anpassa sig till en ny miljö till nya människor till en ny skola i vilken man troligtvis går i runt 6-8 timmar om dagen. Skulle man då orka träna 10-15 timmar i veckan? Krävs det ännu mer timmar? Skulle skolan bli lidande? Skulle lägenheten se ut som ett bombnedslag ända tills mamma skulle komma och hälsa på och röjde upp? Vill jag att mamma ska komma och städa? Vill jag att skolan ska bli lidande?
Det låter omöjligt i mina öron. Ett mellan år är ett alternativ. Men jag vet att jag inte vill ta ett mellanår. Så egentligen är det inget alternativ. Inte för mej. Om jag inte slipper in till skolan är det ju en helt annan sak. Då skulle jag knappast ha annat för mej än att träna. Och då kunde jag ju nästan träna 20 timmar/vecka. 2 gånger om dagen. En dag vila. Och samma sak följande vecka. Jo, det vore ett trevligt liv. Det skulle jag kunna tänka mej. Men bara om ödet valde det liv åt mej. För då skulle det finnas en mening med det.
Jag har aldrig haft en sån dröm att jag ska bli världens bästa skidåkare. Aldrig. Istället har jag helt vanliga planer. Utbildning, bröllop, hus, barn, bullabak, räkningar, snöskottning, dammsugning.. mm. Och med de planerna i bakfickan är det ju ganska enkelt att välja att avsluta allt med träning på tävlingsnivå, som min kropp endå tycks vara för svag för, och istället satsa på en utbildning och att hitta en gubbe att dela livet med. För jag vill liksom inte vara 40 när jag gifter mej. Fick jag bestämma skulle jag vara ungefär 25 år. Och med tanke på att jag snart är 20 så börjar det snart brinna i knutarna.
Men, men egentligen är det onödigt att planera och fundera, för livet går ändå sin egen väg och det man planerar brukar ha en tendens att skruva lite på sig så att det inte riktigt gick som man tänkt. Hur som haver, på tisdag söker jag in till Jyväskylän yliopisto och så får slumpen/betygen/ödet/talangen avgör vart jag hamnar och hur mitt liv blir.
Säkert blir det riktigt bra. :)
Jag tycker å du ska fortsätta Mari, för du e en idrottare. Men jag tycker int att du ska göra det för att du känner att du måste och vill prestera.. du ska göra det för att du älskar de du håller på med å för att du kommer att njuta av att fortsätta träna och tävla :)
SvaraRadera