Fotografier i svartvitt är magiska. Enkla men samtidigt oförutsägbara. Man vet sanningen men ändå inte. Det är något oskuldsfullt över dom. Jag hittade bilder på min Far. Tagna för kanske 30 år sedan. Det var uppförstorade, mycket eleganta bilder av en Far i vardagliga situationer. Jag tyckte dom var vackra. Han var ung och grann. Så jag ramade in en bild och lade den på min byrå. Mitt dilemma är nu huruvida jag ska täckas ta med bilden till Hesa eller inte? Så vitt jag vet har inga av mina kompisar en bild på sin Far i deras rum. Kan jag eventuellt klassas som en nörd? Vågar jag ta den risken? Jag vet inte.
Samtidigt är jag ju lite annorlunda. På gott och ont.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar