Eh. Jag har ju egentligen slutat med tävlingsidrott. Nu sitter jag trots allt och väntar på att klockan ska bli sex så jag får springa 10 kilometer på tid. Med nummerlapp på bröstet. Nåja. Det är ju inte direkt världsmästerskapen. Ett litet motionsjippo som jag brukar delta i för skojs skull. Iår känns det mer allvar än någonsin. Jag är nervös för jag vill inte få sämre tid än jag haft sist. Jag vill inte ha sämre kondition. Jag vill liksom inte inse att jag inte är varken TÄVLINGS- eller IDROTTARE längre.
Jag ska göra mitt bästa. Försöka pressa och ta det som finns att tas. Vet att det kommer att bli tufft då jag inte tävlat alls i vinter och min förmåga att ta ut mig är ungefär på minus. Men det är ingen ursäkt. Jag hoppas och tror att det ska gå bra. Mental träning är ju 90% av en idrottsprestation (typ) så jag får väl springa på det då. Jag är ju känd för mitt ovanligt starka psyke...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar