En åsikt

www.yle.fi



Ifjol vid den här tiden höll OS i Vancouver på för fullt. De finska framgångarna uteblev till stor del och folk kunde inte förstå hur det kom sig. Att finländarna inte hade presterat tidigare under året var det inte många som hade överseende med och de flesta undrade vad som var fel. Många slängde fritt ur sig kommentarer som att: Finländska skidåkare lyckas aldrig i mästerskap, Finländare tränar för lite mental träning, Finländare gör fel si och så. Att de finländska skidåkarna bara året tidigare hade haft en otroligt fin säsong i världsmästerskapen i Liberec var det inte många som kom ihåg.

Ja, det var ett sämre år ifjol. Det var generationesbyte på damsidan och sånt försvagar ofta ett landslag som annars kommer från ett litet land. Matti Heikkinen var övertränad och de övriga herrarna hade inte riktigt fått upp farten. Ändå gjorde dom en godkänd insats i stafetten där exempelvis Sami Jauhojärvi var snabbast på första etappen. Det räckte inte till någon seger, inte ens medalj och det är svårt för den som annars inte följer med skidåkningen att se att det ändå var en bra insats. Vi ska dock inte glömma att nämna Saarinens brons på 30 km klassiskt och damernas stafettbrons som var mer än man hade kunnat förvänta sig med tanke på säsongen i övrigt.

Detta år har säsongen varit rent ut sagt dålig. De flesta skidåkare har inte presterat bra alls. Saarinen drog på sig en axelskada i början av säsongen som tydligt försämrade hennes framgångar. Heikkinen har gjort ett bra lopp när han vann en etapp seger i Tour de Ski. Krista Lähteenmäki har skidat rätt så jämna lopp och varit bland de tio bästa förutom en andra plats i masstartsloppet i Touren, men med Lähteenmäki måste man också komma ihåg att hon bara är 20 år och har mycket mindra träningstimmar i bagaget än många andra i världstoppen. Riitta Liisa Roponen har gjort jämna lopp men inte riktigt fått till det. Sami Jauhojärvi likadant men har ändå varit längre ner i resultatlistan än Roponen. Pirjo Muranen har skidat bedrövligt hela säsongen osv, osv. Förutsättningarna inför VM är inte direkt något att hänga i julgranen.

Men så händer det som alla påstod att inte kunde hända. Dvs. att Finländare kan prestera också när det gäller som mest. Att också våra skidåkare kan gå från noll till hundra när det nalkas mästerskap och göra sånt som bara svenskar kan göra för att deras mentalitet är helt annorlunda. I OS i Vancouver hade svenskarna hittat flytet och de gick på FLOW genom hela OS, iår går det inte lika bra och jag är säker på att det inte är många svenskar som minns den otroliga framgången ifjol. Knappt heller Marcus Hellners imponerande guld och Emil Jönssons brons i sprinten. Man är för upptagen med att fokusera på vad som har gått fel nu. (Felet tros vara vallningen och man är djupt bekymrad).

Skidåkning är en stentuff sport där hela kroppen ska vara i skick. Konditionen, koordinationen, styrkan, balansen, huvudet, utrustningen. Med så många faktorer som spelar in är det är svårt att vara bäst hela tiden. Ibland går det sämre och ibland går det bättre. Vad jag ville ha sagt med det här (som knappast många ändå läser) är att jag önskar att vi kan vara nöjda och stolta över vårt lilla landslag som lyckats prestera såhär bra nu, då SAMTLIGA faktiskt levererar. Vallarteamet som gör det möjligt med extremt bra skidor hoppas jag att det finländska folket också kan sända några uppskattande tankar till.

Bra gjort FINLAND!