Idrottsmässigt hade jag påbörjat min sista säsong som sjukskidåkare. Ironiskt nog hölls jag frisk hela januari. Dock lossnade det inte för det. Det var huvudet som spökade. Jag hade förlorat redan när jag anmälde mej till tävlingen. Jag var ju sämst. Jag skulle ha behövt en hjärnskrynklare! I Februari deltog jag ändå i FSS mästerskapen på åland. Framgången var några hundra minuter efter segrarinnan. Men istället blev jag sjuk. Och med besked. I en månad. Skidsäsongen avslutades. Förgått.
I februari hände det grejer. Jag var Abi tillsammans med 52 andra vid Pedersöre Gymnasium. På Penkkis den 18.2 ställde jag mig för första gången i mitt liv på en scen och gestaltade skolans rektor. På bilden ovan drar vi "Lärarmötet" vilket blev en succé!
Här syns alla lärarna. Från vänster: Foppa som Roger, Kvääna som Tom, Fredd som Kangas, Anna som Åsa, Amanda som Yvonne, Johanna som Barkar, Jimmy som PV, Vikman som Tommy och så jag som Forsman-Sundvik!!!!
Tom och Anette testade på poledancing... Hade jag vetat att kjolen varit sådär kort hade den åkt av fortare än den kom på. Nu blev det som det blev eftersom kjolen hittade samma morgon som programmet skulle visas. Hoppas nån gladdes åt det som syntes..
Vem har gjort vad? Amanda och jag hade ju haft sönder en soffa som var typ 100 år gammal vid Helsiki Uni. Bra gjort! Klapp, klapp!
En rätt så lyckad bild på Håkki och Sisu, inte sant? Undrar vad dom hade gjort för gäälenheter ;)
Efter Penkkis var jag sjuk. Jag gick på blodprov och låg i sängen. Mitt liv var lagom motiverande. Och någonstans mellan blodproven och sängen tog jag mig i kragen och började läsa Psykologi. Studentexamensnämnden, här kommer jag!
När jag väl blivit frisk någon gång i mitten på mars var jag ut på tur med min far runt Pirilö. Det var soligt och varmt och skidorna gled fint för första gången på mycket länge. Pappa lämnade dock på efterkälken och kom med en massa ursäkter.
I April började jag också ta tag i löpningen. Jag deltog i diverse tävlingar. Ungefär två stycken innan jag blev sjuk igen. Ja, i april var jag ju sjuk lite från och till. Rättare sagt ända till mitten på maj när vi for på resa till Nice. Men mellan sjukdomarna hann jag springa nytt PB på 10 km asfaltslöpning.
Till Nice drog jag iväg med Johanna, Amanda och Sandra. Vi hade en vacker och trevlig vecka i Frankrike. Vi steg upp klockan 7 och slocknade klockan 10. Det var en riktig pensionärsresa. Men ack så underbar. På bilden ovan är vi på besök i den lilla byn Eze.
Såhär såg hamnen vid Nice ut uppifrån. Vacket, eller hur!?
Apa i träd! Där stod hon hela resan och spanade efter snygga fransmän.
När vi kom hem från Nice var det bara några dagar kvar till min sista stafettkarneval. Tanken var att jag skulle hinna träna upp farten inför detta stora evenemang. Det hann jag inte. Jag paniktränade tre gånger. Men det hjälpte inte så mycket...
Esbo resan var trots allt den bästa någonsin. Våra duktiga pojkar tog guld på gatustafetten. Det var ett ögonblick jag aldrig kommer att glömma. VSG fick se sig slagna. Äntligen. För här kommer Pedersöre Gymnasium.
På tal om PG. Väl hemkommen från Esbo var det inte vidare mycket kvar av gymnasietiden. I princip bara en vecka. Vi var inbjudna till skolan två dagar före dimisionen för att öva. Vikman och jag finslipade studenternas tal som jag hade skrivit. Och som jag var mycket nöjd med.
Så var den äntligen här. Den dagen vi hade väntat på i 3 års tid. Studentdimissionen. Känslan när Roger satte mössan på huvudet var obeskrivlig. Aldrig har jag varit så stolt över något jag har presterat som har men skolan att göra. Jag gick ut som en medelmotta med det bästa vitsordet E som jag fick i modersmålet. På kvällen firade vi studenten med mat på Stadshotellet.
Dagen efter hade vi fest på Björnvägen med den andra studenten i släktet. Här är det kramkalas utan dess like. Och det var nån som var extremt rolig under fotograferingen.
Sandra Eriksson knäppte tackkorten. Tyvärr var motivet inte så vackert.
Jo just ja. Här är bildbeviset på att vi faktiskt höll tal. Jag och Sebastian.
Efter studenten gick jag runt och räknade pengarna jag fått. Det var roligt. Jag tackar! Sen bar det nästan med det samma av till hufvudstaden. Jag skulle nämligen på urvalsprov till Arcada. Idrott och hälsopromotion var det visst. Provet gick bra med alla test där det var bollar inblandade var KATASTROF. Hit kommer jag aldrig in.. (Men så gjorde jag det ändå :PppppPPPp)
Idrottsmässigt tränar jag på som aldrig förr. Det är roligt och jag gör det för att jag vill. Jag inser att träning är det ända som kan få mej att må bra. Sådär på riktigt. Jag kan inte glädjas åt nånting annat om jag inte slipper på träning. Så är det. Kalla det beroende eller vad du vill...
På midsommar reste vi iväg till Åland. Det var det roligaste på hela sommaren. Tänkt att vi lyckades organisera allt och hålla sams 12 personer i 3 dagar. Vi måste vara bra kompisar.
På midsommar bjuder flickorna upp till dans.
Och här är vi. Allihopa. Utom jag då som fotar.
I Juli fyller jag nitton. Jag firar med Zumba på kvällen. Annars passerar dagen som vilken annan dag som helst.
Några dagar efter min födelsedag går Stafett FM av stapeln. Det är ungefär årets varmast dag och solen gassar från en klarblå himmel. Jag har fått uppgiften att vara funktioner. Med tusen andra människor. Jag sprang med start- och resultatlistor till rätt ställen. Och träffade Antero Mertaranta. Det var roligt.
Pojkarna vann inte bara 3*800 utan även 4*400 meter. Duktiga är dom.
På Jakobs dagar drog jag själv på mig nummerlappen och sprang Jakob åttan. Jag hade tränat rätt så bra och var löpmässigt i bra form. Huvudet fungerade också bra. Jag visste redan före start att jag skulle stå på pallen. Vilket jag också gjorde. Det blev en tredje plats och en tid på strax över 4 min/km. Jag var ordentligt nöjd. Men nog finns det möjlighet till förbättring. Och det kommer. Vänta bara!
Under sommaren umgicks jag mycket med Emma. Vi var på ett par långlänkar och en gång cyklade vi runt hela Pedersöre. Det var givande och roligt :)
När sommaren nästan var slut for vi till Ylivieska för att se när våra duktiga vänner sprang på Junnu-FM. Det var roligt att vara där för det var på samma ställe jag ett och ett halvt år tidigare gjort min absolut bästa tävling.
Faster fyllde 50 och det firades med pompa och ståt på Aspegrens.
Sekten samlades en sista gång innan vi flyttade hemifrån. Det var både skratt och gråt. Eller det var ju nog mest jag som grät.
Och så kom dagen när jag flyttade till Helsingfors. Hujedamej. Det är väl den största ändringen i mitt liv hittills. Både positivt och negativt. Fast mest positivt. Men det var jobbigt i början. Det måste jag medge. Men så vänjer man sig och även Tölö kan bli till ett hem. Åtminstone tillfälligt. Jag flyttade ihop med Emma och Hanna och hittills har vi inte grälat en gång. Bra gjort.
På Arcada hittade jag bla. Caro som har hjälpt mej att överleva min första termin som Idrottspromotörstuderande. Att Caro och jag var tvungna att flytta till Helsingfors för att lära känna varann är ju lite lustigt då vi i princip bott grannar i hela våra liv. På klassen hittade jag dessutom Tarja och Pernilla som förgyller min vardag.
Det bästa som hände under oktobermånad var när Amanda och Kvääna kom på besök. Jag var så glad och lycklig.
Sen blev det fest i Tölö. Emma och Hanna ordnade en Indien/Kenya kväll. Som givetvis blev en succé!
I november fyllde Amanda 15... 19 år. Vi firade henne med att komma hem.
....och så rövade vi bort henne :)....
... och åt korvGörans kebab.
På Sportfåne sitz släpade Tarja och Caro med mej på. Jag hade väl ingen direkt lust, men det var jätte roligt måste jag medge.
Mina fina hufvudstadsvänner :)
När man flyttar hemifrån blir man ju somsagt vuxen. Oja, vad jag känt mig vuxen i höst. Hur som. Jag har hittat ett nytt intresse. Nämligen bakning. Och i höst har jag faktiskt bakat ganska mycket. Och vad är väl sen bättre än just det; hembakt!?
Sist men inte minst visar jag en bild som jag egentligen hade tänkt lägga i det förra inlägget men som av någon konstig anledning inte visades. Marimekko påslakan. Ett av de bästa paketen faktiskt.
Japp, det var ett axplock av mitt år 2010. Och om två dagar byter det år. Jag har inte riktigt bestämt mej än vad jag förväntar mej av det nya året. Men vad som än händer och hur det än blir så hoppas jag att jag får vara lika glad som jag varit 2010.
Hej med dej 2010!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar