Det är klart. Jag är nog redo att flytta hemifrån. På alla sätt. Det har jag sagt länge, och det står jag fast vid. Även ikväll när sängen flyttats ner, så det ska vara lätt att lyfta på den imorgon när den ska in i flyttbilen, och jag hade gråten i halsen. Jag står också fast vid det när jag tömde skrivbordet och hittade en massa saker från lågstadiet och högstadiet, blev nostalgisk och svalde den brännande känslan av gråt långt ner i magen. Och än en gång står jag fast vid att det är dags att flytta hemifrån fastän tårarna trycker bakom ögonlocken när jag inser att det är en jäkla lång tid innan jag kommer att få se fammo och faffa igen.
Men fastän man är redo är det väl ändå okej att känna sig lite rädd och osäker!? Det finns så mycket man måste tänka på! Såndär konstiga saker som mamma och pappa alltid har skött. Nu ska jag plötsligt se till att räkningarna blir betalade i tid och att det alltid finns WC papper, kryddor och diskmedel hemma. I och för sig har jag hjälp av två andra fina och snälla människor, men ändå.
Så, fastän jag fortfarande tror att jag är 15 år så får jag väl ändå försöka inse att jag är en stor flicka nu. Det är dags att vända blad i mitt liv. Det gör jag med glädje, sorg, hopp, vemod, tro, osäkerhet, lycka, rädsla, och en massa andra känslor. Det kommer säkert att bli tufft, jag kommer att ha hemlängtan och jag kommer säkert att gråta när det blir för tungt. Men tillslut kommer det ändå att ordna sig på bästa sätt. Det tror jag iaf. Man får bara ha lite tålamod.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar