Dålig service på denna blogg

Det finns mycket att berätta. Jag vet att jag borde skriva en blogg om Nice resan, men jag orkar inte. Det var i korthet en väldigt bra resa. Vi var uppe tidigt på morgonen och somnade tidigt på kvällen. Vi hade rätt så bra väder men visst var det bättre väder här hemma. Men vad gjorde det. Vi hade bra mycket finare utsikter. Vi besökte Monaco och Eze. Fina städer, eller Eze var nog mer än by och Monaco är ju ett land. Som vanligt hade jag ångest för flygresan både dit och hem, men det gick ju bevisligen bra. Det bästa med resan var att vi fick smaka på en ÄKTA italiensk pizza ;) och det sämsta var övernattningen på flygfältet i Bergamo. Jag sov kanske 30 minuter, MAX.

Det jag av någon anledning hellre fokuserar på är Stafettkarnevalen. Det var en karneval utan dess like ;)

Vi startar på resan ner till Esbo, där karnevalen hålls iår då de renoverar Olympiastadion, på fredag förmiddag. Innan vi far får vi redan på studentresultaten. Härregud. Mitt ljuvliga förhandstippade E i psyckan har sänkts till ett svagt C. Jag klagar högljutt. Varför, liksom? Hur som helst. Det får inte förstöra den sista resan till Stafettkarnevalen. Det gör den inte heller. Som tröst har jag med mej mina 3 favorit tjejer. Sandra, Johanna och Amanda. Värr sko e a kona vara.
Vi delar buss med Optimas 3 pojkar + lärare. Jag sitter med Kvääna i bussen. Han sjunger av glädje. Äntligen får han se oss tjejer igen! Ville och Jimmy har klätt upp sig i smoking och vattenkammat håret. Allt för vår skull. Killarna har svårt att hålla sin glädje i styr. Till vår stora förvåning har de övat in en liten dans som de uppträder med i buss korridoren. Den är vacker.

Första pausen sker strax innan Jalasjärvi. Jag köper en smörgås med ägg och lite annat gott innehåll. Den kostar över 3 euro. Överpris, javisst, men vad gör det. Det är inte varje dag man åker buss.
Det andra stopet sker ungefär en timme innan vi anländer till Esbo. Då äter vi middag vid ett ABC. Vi måste betala maten själv. Pedersöre kommun hade nämligen fullt upp att sponsra ishallen. Hur som haver. Maten smakar fint och när vi har ätit färdigt återvänder vi till den fagra Ekmans bussen som vi åker BUSSigt med. Vår gymnastiklärare Martin tvingar oss att spela Uno med honom. Vi suckar ljudligt men efter en hotfull blick ger vi motvilligt med oss. Vi låter honom vinna alla gånger för säkerhets skull. Han skrattar hånfullt och pekar på den som förlorar. Vi gråter.

När vi anländer till Esbo stadion, Alberga (tror jag den heter) springer snåljoparna Kvääna och Maree och köper matbiljetter till följande dag. Sendan kör Jimmy slut på mej genom en typ 35 minuters länk. Men det är skönt också. Och varmt. Jag rinner bort. Sen ser vi på när Optima killarna över växlingarna till 4*100. Det ser bra ut. Vi anser att de inte behöver våra proffsiga anvisningar utan avlägsnar oss till Sello köpcenter och köper lite kvällsmat.
När vi gått genom Citymarket, vilket tog typ 40 minuter, tog Jimmy fram kartan som skulle ta oss till den skola där vi ska övernatta. Han suckar lyckligt och säger; Oh, jag har alltid velat vara orienterare. Vänlig som jag är låter jag honom ha hand om kartan så han får känna sig äkta för en gångs skull i sitt liv.

Efter många om och men och ett par snedsteg anländer vi till skolan. Vi har picknick på utsidan. Det smakar bra. När vi väl släpps in i skolan visar det sig vara en mysig och fin byggnad. Hurra. Pojkarna och flickorna får fortfarande inte sova ilag utan det ska vara skilda rum. Suck. Men vi klagar inte. Vi har nämligen en mycket hrm.. intressant medresenär som kräver all vår uppmärksamhet och av ren avundsjuka till denna människa är vi bara glad att vi får umgås med denna skapelse utan några pojkar.
Natten är som den är, men den går an. Jag väcks ett par hundra gånger när alla i rummet har satt väckarklockan att ringa där en 6 tiden på morgonen. Jag svär tyst för mig själv. Helvetes idioter. Morgonmålet är dock av högsta kvalitet. Ruisleipä, skinka, smält smör, apelsinjuissi i tripformat samt en yougurt. Jojo, fint ska det vara.

När vi kommer till stadion intar vi platser på läktaren brevid Sursiks hejjarklack. Vi inväntar att PG:s pojkar ska springa försöken på 4*100m. Det gör dom. Och guess what, går vidare på tid till finalen. Hurra. Vi hurrar. Likaså gör Optimas pojkar, fast de går vidare på placering. Klockan närmar sig elva och vi beslutar oss för att intaga föda iform av skinkfrestelse och sallad. Gott, men det smakar inte. Tävlingsnerverna sätter sina spår i aptiten.

En och en halv timme innan starten före 600+600+400 meters stafetten börjar jag, Janina och Ida att värma upp. Janina skuttar lätt iväg. Ida och jag något mindre lätt, men vaddå, vi kommer ju frammåt iallafall. Snabbare än man kunde tro är det dags för upprop och ett par fjuttiga minuter senare är det dags för start. Det är trångt i starten. Janina gör ändå öppningssträckan på bästa sätt. Och växlar som femte med en tid runt 1.40, lite under kanske. Typ.
Sen är det min tur. Jag som har tränat massor. Och inte varit sjuk alls. Nejdå. Nåja, de första 200 metrarna går lätt. Superlätt. Vid 300 meter går det inte fullt lika lätt. Mjölksyran har täppt igen alla syrekanaler till musklerna. Jag domnar i armarna. Spänner mej och grinar för allt vad jag är värd. Jätte energisparande och bra. Toppen. Jag växlar kanske som 7:e och avverkar sträckan på förhoppningsvis lite under 2 minuter. Jäkligt kasst, men vad kan man.
Jag växlar över åt Ida. Hon gör vad hon kan. Men det finns inte mycket att göra. Det är hårda lag med. Hela 4 stycken lag är under den förra rekordtiden på stafetten. Det är hårt. Vi slutar på en åttonde plats, och kan nog trots allt vara rätt så nöjda. Vi var inte bättra än sådär.

Direkt efter målgång har vi samling till masstafetten. Vi övar växlingar en par gånger och går till uppropet väldigt förberedda. Det är trots allt bra stämmning i laget. Vi ropar: Tii bara, på bara, och intar planen som 13:e lag. Starten går. Ida startar. Hon växlar åt Janina. De två mest rutinerade friidrottarna strular i växlingen och tappar pinnen. Vi fryser ut dem efter målgång och vägrar prata med dem. SVIKARE. Sandras och min växling fungerar däremot utmärkt och Sandra för in vårt suverena lag på en herdesam 10:e plats. Hurra. Men vi vinner ju JG, och det är det ända som räknas.

Efter målgång skyndar Sandra och jag oss i duschen. Det är ingen trevlig duschstund om man uttrycker det så. I omklädningsrummet befinner sig hyperaktiva Korsholmare. Härregud. Vi suckar, Sandra bränner, och vi avlägsnar oss fortare än kvickt.

Sen är det dags. Gymnasiepojkarnas gatustafett. PG:s super pojkar har medalj chans. Det är nervöst som få. Jimmy startar. Öppnar lysande, är i ledning vid första växling. När Alex, som springer 4:e sträckan springer in på stadion och växlar åt Iisten är laget på en 3:e plats. Det blir ännu mer nervöst. I storbildsskärmen kan vi se att vid sista växling befinner sig laget på en andra plats. Härregud. Martin säger att det blir guld. Jag vågar ännu inte hoppas. Det är trots allt stormakten Vörå som leder med ca. 35 meter. Men vad spelar det för roll. Härregud. Det är om möjligt ännu mer nervöst. När de kommer in på stadion skiljer det ca 20 meter mellan Vörås Jesper och PG:s Kvääna. Meter för meter knappar Kvääna in på Vörå.
Härregud. 200 meter kvar. Och Pg är ikapp. Nu vet vi alla. Det blir guld. Kvääna ska falla för att tappa guldet. Vi skriker som spädbarn med kolik. Det är hysteriskt. Men 1,1 sekund vinner PG:s pojkar GULD i gatustafetten före Vörå samgymnasium. Helt otroligt. Jag gråter glädjetårar. Det är en obeskrivlig kännsla. Vi kramas och high fivar. Hurra, hurra, hurraa!
Nu är de officiellt våra hjältar!

Bussresan hem går på ren rutin. Vi äter vid samma ABC som när vi kom, men denna gång betalar Pedersöre kommun. Härligt! Gratis mat. Vi vräker i oss som aldrig förr. Sen blir det lite flippas pga trötthet och i Seinäjoki faller vi ihop i varandras armar och sover sött hela vägen hem.

SLUTET GOTT ALLTING GOTT!
Tack alla!