OhMajGaad

Det snöar! Om jag hade varit liten hade snön säkert räckt upp till midjan på mej. Nu är jag stor och den räcker upp till vristerna. Vackert så.

Igår var sannerligen en dålig dag på jobbet. Jag blev sist och 5 år efter hon som vann. Jag skidade saktare än en treåring och var inte trött heller när jag kom imål. Suck.. Det är så att man blir lite besviken på sig själv. Eller rätt så brutalt. Men några ursäkter varför det gick dåligt tänker jag inte komma med. Det är jag trött på och väljer att bespara alla det. Ibland går det dåligt och nästa gång går det säkert bättre...

När vi kom hem från kaustby, var tävlingen var, kastade jag mej på sängen och lästa Twilight :) Måst.Läsa.Mer.Nu.
Sen sov jag 3 timmar.

Halv nie for vi till Iisten i Östensö. Baila, baila. Det var roligt. Mycket roligt. Det var så länge sedan jag hade sett Dem. Hade varit kul om Sandra och Johanna också hade infunnit sig. Men men, kanske en annan gång :) Vi var vid Iistas fammo på loftet. Där var det mysigt och trevligt, men kallt. Jag satt (låg/klängd) på Kvääna och Ville hela kvällen för att få lite manlig värme, samtidigt som dom fick kvinnlig värme. Dom klagade inte. Det hela höjde mysfaktorn ännu ett snäpp.
Jag gav Santero sin julklapp. Hon samlar tydligen på minibrödgrillar. Därför tycke jag att hon kunde få en till. (Ps, Sandra, mamma tänkt att du kanske får byti den till nånting annat om du vill!?). Hur som helst, vem vill inte ha flera smörgåsgrillar!?

Nu hade jag tänkt sluta skriva om gårkvällen, men så slog det mej så lämpligt om när jag backade med bilen. Mästerbackaren som jag så stolt nu kan titulera mej. (utnämningen har jag gjort själv, men jag är säker på att många är beredda att hålla med mej!).

Har ni nångång varit till Iisten? Isåfall vet ni att det är en smal skogsväg som man kör på. Det finns inte möjlighet att svänga om, om man inte kör till fammo hanns, men den möjligheten visste jag inte att fanns tillgänglig. När jag då skulle svänga in till Iistens hus, missade jag av någon konstig anledning infarten. Sakran. Med Santero i röven kunde jag inte börja backa då redan utan var tvungen att köra fram en bit, tänkte att det kanske kommer en till infart. Men icke. När Santero svängde in på gården tog jag mitt livs stoltaste beslut. Jag lade i backen. Jag backade de 30 metrarna och sedan svängde jag in på gården, med röven före då alltså. Utan att köra i en enda sten. Så när jag sedan skulle fara hem så hade jag bara att lägga i ettan och fara iväg.

Åh, jag blir tårögd, av min egen insats. Med tanke på att jag ännu inte lyckats backa ut vid fammos utan att ta om 120 gånger så var detta något mycket fint och bra gjort av mej. Jag såg till och med stoltheten och ja, nästan avundsjukan i Iistens blick när jag berättade om min bragd.