Enda jag förväntar mej är lite förståelse

De val jag gör är kanske konstiga. Jag vet det själv, och egentligen är dom väl helt fel. Jag kommer aldrig att kunna försörja mej på skidåkningen, och det har jag aldrig velat göra heller. Min plan har de senaste åren varit att hålla på så länge som det känns kul. Och visst, har jag haft problem med motivationen. Det är det ingen som helst fråga om.

Nu är det snart dags för en ny säsong och jag har inga som helst förhoppningar. Jag vill inte bli besviken. Inte en gång till. Enda jag vill och lever för är att hållas frisk. Det är nu eller aldrig. Detta är min sista säsong. Oberoende av vad. (Ok, om jag topp 3 på FM kan jag fundera över saken, men det är väl inte så stor risk).

Jag vet att många tycker att det är konstigt att jag prioriterar träning mer ofta än att vara ute och festa, eller överhuvudtaget vara ute sent på kvällarna. Jag har alltid varit den som gått hem först och jag har alltid varit den som varit mest pessimistisk till olika "händelser". För att jag ska träna imorgon. Och visst, jag borde prioritera vännerna. Jag vet att jag borde. För dom är det bästa jag har. Flera hundra gånger bättre än vad idrott någonsin har varit eller kommer att bli. Och jag vet att ni tycker att 1. skidåkning är jääääätte tråkigt, och 2. att ni tycker det är löjligt att jag tränar så mycket trots att jag oftast är bland de sista i varje tävling.

Jag vet att jag är dålig. Om det då beror på att jag är sjuk 3/4 av säsongen eller om jag bara är allmänt värdelös har jag ingen aning om. Men dethär är mitt liv. Det är det jäkligaste som finns, men det är samtidigt också det bästa och underbaraste jag vet. Och jo, det är ett dumt val jag gör när jag prioriterar träningsläger före en av mina bästa vänners födelsedagar, speciellt nu när de fyller 18. Jag vet, jag vet. Men jag försöker verkligen. Men av någon konstig anledning verkar det som att när något händer händer allt på samma gång. Däremellan är det rätt så lugnt Det är ju inte precis så att jag tänker hoppas det är något skilt när den och den fyller så att jag missar det. För jag vill ju verkligen vara där. Istället för att sitta någonstans med dåligt samvete och önska Grattis, eller Ha det så kul ikväll, via sms.

Ja, jag vet inte vad jag ville få ut av det här inlägget. Men det känns bra och det var rätt så kul att skriva det. Inte så att jag skrattade precis, men det gick ganska snabbt åsåå. Välj själv hur du uppfattar det osv.. det är inget illa menat till någon, och ingen behöver känna sig träffade eller så. Det är bara såhär jag känner... just nu.

Annars har det väl varit en rätt så slapp dag.
Ha det bra! :)