Jag vet, jag gillar att vara som andra, det blir så mycket enklare då. Förlåt Sandra för att jag använder din rubrik. Wake me up when september ends!

Hej, det här är stunden när klagomuren är öppnad till max. Jag vet att jag är svag, men det känns som att gränsen för vad jag orkar med nu börjar bli nådd. På riktit. Jag är trött konstant, stressad och orolig. Trött för att jag äter för lite. Stressad för att jag har allt för mycket kvar att lära mej inför studentskrivningarna. Orolig för att jag ska bli underkänd i engelska.
Jag tränar halvhjärtat hela tiden. Ingenting blir riktit bra som jag gör. Försöker, men det snurrar i huvudet när jag tar i och jag mår dåligt. Antagligen för att jag int äter ordentligt eller för att jag är stressad. Och jag vet att det inte kommer att bli till något innan alla skrivningar är över för i höst.
Snart kommer jag att få extra hjärtslag och sjukt i vänstra armen, precis som vanligt. Men det är ju så det är. Inget att göra åt. Bara acceptera läget liksom.

Idag hade vi träningar på centralplanen. Det gick okej. Inte bra, men okej. Vi sprang 21*150 meter. Dragen skulle gå på 29 sekunder. Dom gick på 26-28 sekunder. Det var okej. Jag hade mjölksyra efter tre drag. Jobbigt.
Jag har inte duschat ännu. Och jag tänker inte göra det heller. Jag orkar inte. Jag vill inte. Jag vill bara sova.
Imorgon ska jag försöka orka till gymmet på förmiddagen. Om det känns riktit jobbigt tar jag bilen, annars cyklar jag. Jag hoppas att det blir cykel. Då får jag iaf lite frisk luft. Efter det ska jag duscha. Jag lovar! Sku va bra om ja sku hinn ti skolan å äta också. Men i värsta fall får jag koka mat åt mej här hemma. Jobbigt. Men det går.