Jag är en känslig liten tjej med alltför höga målsättningar

Hej. Får jag gnälla i dethär blogginlägget? Tack, det var vänligt.
Nå int ska ja nu gnäll så myki men ja blev på dåligt humör när jag kom på att vi har engelska FS prov på tisdag.

Stafettkarnevalen i helgen då. Ack, en sån besvikelse som ärligt talat bara skölde över mej efter 600+600+400m. Jag var säker på att vi skulle klara bronset. Säker hela vägen. Ända tills vi kom imål och vi inte var bättre en fjärde. Fjärde är en så förbannat helvetisk placering som Gud har glömt och som BinLadin skickat två flygplan att störta i. Det är som att snubbla på målsnöret. Hellre hade vi blivit femte. Janina och Ida. Gud vad bra ni sprang. Janina bara som to ledning direkt från starten och jag vågade knappt titta. 1.40 på 600m. FATTA vilken grym tid. 1.40. De springer man inte bara sådär kan jag säga. Hon växla som andra.

Åså Ida då. Springer så lätt och fint så man sku kona böri gråt. Men det hade ja int tid me just då. Jag hade ju dessutom små snyfta redan då ja såg Ninnas ledsna ögon när hon och Ciila kom in i vår buss och sa att de inte ställer upp i stafetten eftersom Ninna var sjuk. Jag om någon vet hur det känns när men inte kan delta pga. sjukdom. Hur som helst sprang Ida på 1.44. FATTA. Liksom en fyrtiofyra. Jag va som nöjd när jag ifjol klara 1.48. Men liksom 1.44. De kanske låter som lite. Fyra sekunder hit elär dit. Men man hinner ändå en bit på fyra sekunder. Ida växlar som 4:e. Hon sprang mot de omännskliga systrarna Sandra och Zenitha Eriksson. Dem kan man inte göra så mycket åt. De kommer och så nästa sekund är dom redan borta. Liksom. (Sandras tid: 1.33!)

Åså jag då. 400 meters specialisten. I varje fall lekta jag det. Och jag kan inte kommentera mitt eget lopp för jag minns inget från det. Jag minns bara vad jag tänkte före. Hon som är trea orkar aldrig. Hon kommer att styvna. Jag tar henne. Jag tar henne så säkert. Det var lite väl optimistiskt. När jag kom imål tänkte jag. Perkele också. Sen satte jag mej berdvid Ida i en vattenpöl och försökte att inte gråta, det gick ganska bra ända tills Sandra kom. Sen grät jag som en 5 åring i flera etapper eftersom alla skulle gratulera oss till hur bra vi hade sprungit. Och, JO- VI SPRANG JÄTTE BRA. Vi sprang så förbannat bra. Men det var en sån besvikelse att det inte räckte till medalj.
Fast nu i efterhand skäms jag över mitt betende och är nog jätte gald och nöjd över 4:e platsen. I offentliga sammanhang iaf.

Massen var ju ett skämt precis som ifjol, men det var ganska kul. Fast jag var inte riktigt "sprittade" inför. ;) Vi blev väl 13:e eller nåt liknande. (Y)... Fast vi had snyggast målshest och snyggast typ pannband på första och sista sträckan. Ida som starta had "HEJ ANETTE FS" och Sandra på sista hade "HEJ MARTIN". :)

Bussen hem var kul. Sandra och Nina kom med oss. Men jag är lite ledsen över att jag inte fick några blåmärken efter vårt SLAGSMÅL!!! PRKL. Ni sku ha sett hur blodet yrde och hur jag bokstavligen mosade stackars lilla tönt sandra. :D HIHI.

----> www.svenska.yle.fi/sporten -----> videofiler ----> Gatustafett pojkar ANDRA STADIET. OBS!OBS!OBS! Det är inte faking Vörå med Eric Storvall som leder när löparna svänger ut från stadion genom marathon porten. Det är för i helevetetee JIMMY FINNHOLM från PEDERSÖRE GYMNASIUM. Fucking Shit ylereporter!! Rätt ska de va! (Märk sursiks hejjarklack som i mitten av klippet hörs när de hejjar på PG)

Okej, nu har jag nog skrivit tillräckligt för denhär gången.